Maktspel

Anouk van Dijk är verksam i den tuffa änden av den samtida dansens spektrum. Hon är djärv i både koncept och teknik – det framgår av hennes internationellt erkända verk Common Ground, som kommer till Skånes Dansteater i februari 2024.

Anouk van Dijk har beskrivit Common Ground som ”en Svansjön för den samtida dansaren”. Jämförelsen bygger på den uthållighet, känslomässiga räckvidd och kompetens som krävs, inte de vackert putsade fjädrarna och estetiska linjerna. Det är en skoningslös duett för en manlig och en kvinnlig dansare i ett gemensamt rum – den gemensamma mark (Common Ground) som sätter fokus på den inneboende komplexitet som följer med partnerskap och den tillit som behövs i en ständigt föränderlig jämvikt.

Common Ground är stram, bara två dansare och ett vitt golv. Skånes Dansteaters konstnärliga ledare Mira Helenius Martinsson som valde verket säger att ”det går rakt in i märgen på dansarna”. van Dijk förklarade att innan hon skapade stycket – som uruppfördes i april 2018 på Chunky Move Studio Theatre i Melbourne – hade hon ägnat sig åt tekniskt utmanande verk.

"Jag hade gjort riktigt komplicerade verk med livevideo som interagerade med scen och ljud, med ljus och naturinslag, och jag kände att jag måste göra något enkelt. Jag ville bara vara i studion med dansarna och titta på danskonsten. Jag ville bara återvända till formen."

I det 62 minuter långa stycket får dansgolvet ett eget liv när den koreografiska duellen speglar stämningen i växlande ljus. van Dijk var full av lovord för ljussättarna hon arbetat med i Australien:
"Utbildningen för ljussättare – och även ljudsättare – är på en helt annan nivå än jag är van vid på andra ställen." Australiska Paul Jackson är ljussättare för Common Ground och har skapat en ljussättning som får dansmattan att glöda intensivt som en juvel. Mot slutet av stycket blir mattan central i handlingen i ett ögonblick när allt ställs på ända. Men inga spoilers!

van Dijk berättar:
"Styckets stränga form med en nedtonad tävlan mellan två personer inspirerades av politiska spänningar på den tiden. Trumps och Clintons valkampanjer med sina respektive symboler. Handskakningen mellan världsledare som slagfält i miniatyr. Du inser att makt är ett skådespel som är konstruerat, och det tog mig ända tillbaka till Ludvig XIV och maktens ritualer. Dansgolvet i sig har ritualer, så politikens och dansens arenor har ett slags subtilt maktspel gemensamt. Det finns
också ett maktspel mellan man och kvinna."

Jag frågade om hon tänkt på att vidareutveckla det – den samtida dansen är ju bekvämt genusflexibel – och låta sätta upp verket med samkönade par?

Anouk blev inte svaret skyldigt:
"Det skulle bli ett helt annat stycke, och nej, det skulle jag inte vilja. Jag tror att det psykologiskt sett skulle bli mindre intressant att uppleva. Intressant nog har det satts upp med ett par där mannen var kortare än kvinnan och de förvandlades till genusflexibla tvillingar. Båda hade rakade huvuden när de dansade och ibland kunde man inte se vem som var vem. Så det kom att handla helt och hållet om genusflexibilitet, snarare än om manlig och kvinnlig makt. Med Tara och Richard däremot (originaldansarna) är det fortfarande en man och en kvinna. Men det finns ögonblick när det inte spelar någon roll och också stunder när man verkligen känner skillnaden mellan manlig och kvinnlig makt. Då kan vi som publik titta in i verket och dessutom fundera lite kring våra förutfattade meningar om mans- och kvinnorollen!"

"Med dansarna på Skånes Dansteater blir det helt annorlunda, för de är helt olika dansare. I Malmö lär sig fyra dansare stycket och delas upp i två ensembler. Vi hade workshoppar för att hitta rätt kombination och göra berättelsen så fysiskt mångbottnad som möjligt."

Mira Helenius Martinsson påpekade att det som först tilltalade henne med stycket var utmaningen det ställde dansarna inför, som ”något att djupdyka i”. Anouk van Dijk är unik såtillvida att hon utformat en teknik med vars hjälp dansarna kan röra sig med en flytande skönhet som jag trodde att bara min katt var kapabel till. De är dessutom brutalt fysiska och överlämnar sig helt åt rörelsen,
med enastående mod och självförtroende. Metoden kallas countertechnique (motteknik) och flyttar mittpunkten från dess sedvanliga plats i bäckenbotten och balanserar kroppen genom tredimensionella, dynamiska motriktningar.

van Dijk utvecklade verktygen för metoden utifrån sin och dansarnas kroppar, för att fylla de specifika behoven i hennes koreografi. Gnistan till att skapa en ny träningsmetod var något som alla dansare har upplevt, nämligen att vakna på morgonen efter en krävande föreställning eller ett särskilt tufft rep. Hon förklarade:

"Kroppen känns som ett vrak, man försöker värma upp och det är jättejobbigt. Jag tror man underskattar hur svårt det är för dansare att göra det här dag efter dag. Jag tog fram countertechnique för jag älskar att dansa och jag hatar den där processen. Men nu har jag ett system för att lösa det så jag kan värma upp, öva och vara helt trygg. Kroppen är inget som man bara knäpper på och så funkar maskinen.

Jobbet är annorlunda varje dag och hur det påverkar kropp och själ är också annorlunda. Jag hittade de övningar som fungerar för mig och mina dansare, sedan började jag undersöka de underliggande rörelseprinciperna för att skapa en kunskapsmassa som förenar det kroppsliga och själsliga. Jag lär mig ständigt hur jag ska dansa själv av att undervisa i dans."

Anouk van Dijk är en av Nederländernas främsta koreografer. 2012 tilldelades hon den prestigefyllda Guldsvanen för sina enastående konstnärliga och akademiska insatser för dansen i sitt hemland. Hon gick ut från Rotterdams dansakademi 1985 och håller kvar vid ett livslångt utforskande av dansen och människokroppen. I över ett decennium uppträdde hon med olika danskompanier, bland annat Amanda Miller’s Pretty Ugly Dance Company, innan hon ägnade sig helt åt att skapa och uppföra sina egna verk. 2012 flyttade hon till Australien där hon var konstnärlig ledare för det samtida danskompaniet Chunky Move till 2019, skapade 13 helaftonsverk och turnerade. Idag skapar Anouk verk internationellt och återvänder själv till scenen i februari, efter mer än ett årtionde.