”Kroppen är ett verktyg för att manifestera själen”

Allt som kan gå fel gör det när cirkusartisterna i The Dropouts ska uppträda. De har precis förlorat en kär kollega – fågelmannen – och clownen vankar av och an utan att dölja sin hejdlösa gråt. Hur ska cirkusdirektören, spelad av Tomáš Červinka, få rätsida på detta kaos?

 

Jag ser föreställningen två gånger, en gång när den spelas för publik i Lund och en gång när den spelas för ett gäng fjärdeklassare på Skånes Dansteater. Att betrakta publikens reaktioner är nästan lika underhållande som koreografen Jo Strømgrens välplanerat skapade kaos. Speciellt när det nästan är uteslutande barn i salongen.

I rollen som den excentriske cirkusdirektören står Tomáš Červinka i centrum och jag tänker att alla på scen är lika mycket dansare som skådespelare i denna föreställning.

– Vi fick regi, men det var upp till oss själva att utveckla våra rollkaraktärer. Jag och regissören var överens om cirkusdirektörens flerdimensionella egenskaper: Någon som är lite osäker, men vill ha kontroll, vill vara den som bestämmer. Det var roligt att leta fram de sidorna i mig själv, säger Tomáš Červinka.

Att röra sig mellan fiktion och verklighet är något han tycker om, även när han inte står på scen.

– Det är en rolig plats att vara på och det matchade väldigt bra med karaktären.

Det går som sagt inte så bra när cirkusdirektören försöker att lista ut saker. Han sätter en kollega i brand, hans knivkastare skadar assistenten, slagsmål uppstår mellan cirkusartisterna och cirkusdirektören skjuter ihjäl en av sina kollegor. Ändå vill han inte släppa kontrollen.

I The Dropouts slängs publiken hela tiden mellan det mörka och sorgliga å ena sidan och det komiska som uppstår i misslyckandena å andra sidan. Något fjärdeklassarna verkar uppskatta.

– Barn är ju extrema, eller hur? De är vildar och mycket mer råa än vuxna som har någon sorts självkontroll, säger Tomáš Červinka med glimten i ögat.

 

Är det annorlunda att spela för en skolklass?

– Det är en helt annan upplevelse. Barn svarar och reagerar direkt. De gömmer sig inte, de har inte ett lager av självmedvetenhet och kontroll. Allt detta gör de ju till barn, så ja, det är stor skillnad mellan att spela för dem och att spela för vuxna.

 

Något händer på scenen exakt hela tiden. Hur är det att dansa i det som publiken uppfattar som kaos, men som egentligen är hårt koreograferat?

– Det är ett organiserat kaos men inget som jag som dansare upplever som kaos. Jag vet precis var jag ska vara och när. Och det är det som ger mig frihet att spela och agera i nuet och erbjuda bästa möjliga uppträdandet.

– För någon som ser The Dropouts för första gången kan det upplevas som mycket, men för oss dansare är det inte så. Vi är koncentrerade på vad vi ska göra, på våra kollegor och på publiken. Allt och alla har sin plats. Även om jag är med och skapar känslan av kaos upplever jag inte den själv. Det är väldigt tillfredsställande, säger Tomáš Červinka.

 

Varför?

– Jag tycker om den kreativa processen och arbetet jag lägger in i den. Att vara kreativ är fundamentalt för alla människor. Jag tror inte att vi skulle vara där vi är i dag utan kreativiteten. Den är nyckeln till att lyftas upp och nå det okända och är helt central för att utvecklas.

Tomáš Červinka talar om kroppen som ett verktyg för det som rör sig inombords.

– Vi existerar, vi har en kropp och genom den gör vi saker som vi behöver och för att överleva. Men inte bara det. Våra kroppar är en bro mellan vår inre existens och det som finns i den fysiska världen. För att kunna vara en del av miljön omkring oss använder vi våra kroppar men de manifesterar också våra själar.

Föreställningen är intensiv. Fjärdeklassarna ropar ut saker med jämna mellanrum och några av dem kan inte sitta ner när det är som mest spännande på scen, något Tomáš Červinka uppskattar.

– När barnen ser föreställningen med vuxna hålls de tillbaka lite. När det är en grupp barn som kommer uppstår en gruppdynamik som är väldigt intressant att bevittna, de ligger alla på en och samma kanal.

– För mig som dansare handlar det om att lyssna till publiken, rummet, musiken. Jag engagerar publiken och vet om att det är jag som bestämmer, att det är jag som leder dem någonstans. Förhoppningsvis lyckas jag ta dem dit jag vill.

 

När föreställningen är slut körs publiken ut. Många i publiken tvekar, är föreställningen verkligen slut? Ska vi lämna salongen när cirkusartisterna fortfarande gastar på scenen?

­– Vi har ju en skadad kollega, det är bara ansvarsfullt att tömma salongen, säger Tomáš Červinka och skrattar.